Nu blir det känsligt

Min Älskling Jimmy! ♥
 
Ibland så kan jag börja tänka tillbaka på mina och Jimmys år tillsammans. Som då vi blev tillsammans och man var lite blyga för varandra innan man vågade börja vara sig själv. Vi var ju endå bara 15 år då vi blev ett par. Men direkt då jag såg Jimmy så visste jag det är mannen som jag skall leva mitt liv med. Jag är så lycklig och glad att han ville vara med mig. Klart att vi också haft våra stora gräl. Men på något sätt så har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Jag vet att Jimmy älskar mig och han vet att jag älskar honom.  För oj vad jag älskar honom. Jag är så kär i min prins. 
(Låten lånad från Youtube) 


Min Ångest!
 
Jimmy fanns där för mig då jag verkligen behövde hans stöd och trygghet som mest. Då jag led av min svåra depression och hade svårt med ångesten. Ångesten som gav mig viljan sluta leva. För det var så mörkt och svart. Allt tog bara slut. Min kropp ropade på hjälp och idag är jag så tacksam att jag fick den hjälpen. För utan Jimmy och andra nära och kära i mitt liv så vet jag inte om jag sku finnas här idag. Nu vill jag inte skrämma någon. Men de två senaste veckorna så har jag känt av min ångest på ett hemskt sätt. Den har nästa velat ta över igen. Men som tur är så får jag vara på Dagiset på dagarna. För om jag sku vara här hemma ensam hela dagarna så skulle nog risken vara väldigt stor att ångest skulle ta över.  De här har jag int berätta åt någon ennu. För jag vill helst bara glömma de hela som hände för att de skrämde mig. Förra fredagen då jag satte mig i bilen och sku börja köra hemåt så kände jag bara hur jag började skaka i hela kroppen och att de blev ett tryck över bröstet och jag började hyperventilera och fick bara tyngre att andas. Sen började tårarna rinna ner för mina kinder. Så jag visste att jag int sku kunna köra enda hem. Så istället så körde jag till Gamla Hamn och parkerade bilen där. Flyttade mig till baksätet och lade mig ner där. Sen blev de bara värre. Jag låg där och bara skakade och hade tungt att andas. Tårarna bara fortsatte att komma jag var rädd för mig själv. Jag förstod inget för dagen hade ju varit så bra. Vi var till skolan med barnen för att delta i Luciaprogrammet, De var så fint. Så därför så kom de som en chock för mig att jag fick en panikångestattack där mitt i allt. Den här veckan har också varit helt upp och ner för mig. Dagarna på dagiset har varit bra. Men sen då jag ska fara hem så börjar paniken och ångest komma krypade. Igår så började jag bara gråta då jag kom hem. Idag har varit lite bättre. Men min rädsla att gå ut själv har börja komma tillbaka. :( Nu sitter jag här i soffan och gråter. För ångesten är så stor. Men ska strax gå och sova. Sen hoppas jag på att morgondagen skall bli en bättre dag. 
 
(Nu vill jag att ni ska komma ihåg att detta är min blogg och att jag får skriva vad jag vill i den. Om ni inte gillar vad jag skriver så behöver ni inte läsa den. Jag skriver här för att det är min dagbok. Den är öppen för alla. För att jag vet att de finns några som läser den. För jag har lättare att skriva ner allt här på bloggen. Det är min terapi! Så kom ihåg det! Tack!) 
 
Ha de så bra!
Kram
Sandra
 
 
 
                                (låten lånad från Youtube)

Kommentera här: