Om att vara ensam!

Om att vara ensam!
 
Den här veckan har Jimmy jobbat kväll och skall även jobba kväll imorgon. Den här veckan har varit extra jobbig. Har varit en del jobbiga saker. Så jag har varit ganska nedstämd hela veckan. Så jag skulle verkligen behöva få ha JImmy hemma hos mig imorgon. Jag har försökt att få saker gjorda på ett fint sätt här hemma. Men inget vill som jag vill. Ikväll då jag fick reda på att Jimmy sku jobba imorgon så brast det för mig. Då börja gråten rinna och jag kände bara hur alla känslor som jag har hållit inom mig den här veckan rann över mig. Jag blev både arg, ledsen, besviken, iriterad. VIlle bara kasta sönder något för att de blev för svårt att hantera alla känslorna på en och samma gång. För min del är det inte bra då jag samlar på mig en massa känslor och inte berättar om dom med det samma. Så ikväll fick jag ta smällen istället. Mår nog bättre nu. Tror att jag far och sova nu. Så kanske de blir en bättre dag imorgon!
 
Ha de bra!
Kram
Sandra
 
 

Photoshoot!

photoshoot!
 
Idag for jag cyklandes till mamma och pappa. Mamma sku klippa min pannlugg och pappa sku byta min cykelring. Men mamma ville också prova olika inställningar med sin kamera och jag fick agera som modell. Här är några bilder. Alla är i princip lika men med olika kamera inställningar. Fotografen är min fina mamma Åsa Grundvall. ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ha de bra!
Kram
Sandra
 

Dagen som jag för alltid ångrar!

Dagen som jag för alltid ångrar!
 

Fammo låg länge på bädden innan hon lämnade oss. Jag visste att hon var sjuk och inte mådde bra.  Att hon snart inte skulle finnas med oss längre. Att hon inte liknade sig själv mera. Att sjukdomen hade tagit min fammo ifrån mig. Men endå då den dagen kom som jag inte ville att skulle komma. Dagen då jag för sista gången skulle fara och hälsa på fammo och då ta farväl av henne. Jag minns att jag gick in i hennes rum. Men nå längre kom jag inte. För då jag såg min fina fammo ligga där i sängen helt hjälplös och trött. Så brast de för mig. Jag fick gå åt sidan så hon inte skulle se att jag hade börjat gråta. Men jag klarade inte av att gå fram till hennes sida. Jag sa aldrig hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket jag uppskattar att hon alltid fanns där för mig under min skoltid och då jag behövde henne som mest. Hon var verkligen min bästa vän. Men bara för att jag inte kunde sluta gråta så fick hon aldrig veta de sakerna.  De går inte en dag utan att jag tänker på den dagen. Dagen som för alltid kommer att vara den dagen som jag aldrig sa färväl åt min bästa vän. Då jag tänker på de så vill jag bara slå mig själv. Hata mig själv för att jag inte sa de sakerna åt henne då jag hade chansen. Ibland går jag till graven och hälsar på hos fammo och faffa. Pratar med dem en stund och berättar vad som har hänt sen sist. Nånstans där uppe i himlen så finns de. Jag hoppas att de har det bra, Kanske vi ses snart igen!  Jag kommer aldrig att glömma er! ♥ 
 
Min vackra Fammo♥
 
Min fina Faffa och Jag♥
 
Tänder ett ljus för er♥