Dagen som jag för alltid ångrar!

Dagen som jag för alltid ångrar!
 

Fammo låg länge på bädden innan hon lämnade oss. Jag visste att hon var sjuk och inte mådde bra.  Att hon snart inte skulle finnas med oss längre. Att hon inte liknade sig själv mera. Att sjukdomen hade tagit min fammo ifrån mig. Men endå då den dagen kom som jag inte ville att skulle komma. Dagen då jag för sista gången skulle fara och hälsa på fammo och då ta farväl av henne. Jag minns att jag gick in i hennes rum. Men nå längre kom jag inte. För då jag såg min fina fammo ligga där i sängen helt hjälplös och trött. Så brast de för mig. Jag fick gå åt sidan så hon inte skulle se att jag hade börjat gråta. Men jag klarade inte av att gå fram till hennes sida. Jag sa aldrig hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Hur mycket jag uppskattar att hon alltid fanns där för mig under min skoltid och då jag behövde henne som mest. Hon var verkligen min bästa vän. Men bara för att jag inte kunde sluta gråta så fick hon aldrig veta de sakerna.  De går inte en dag utan att jag tänker på den dagen. Dagen som för alltid kommer att vara den dagen som jag aldrig sa färväl åt min bästa vän. Då jag tänker på de så vill jag bara slå mig själv. Hata mig själv för att jag inte sa de sakerna åt henne då jag hade chansen. Ibland går jag till graven och hälsar på hos fammo och faffa. Pratar med dem en stund och berättar vad som har hänt sen sist. Nånstans där uppe i himlen så finns de. Jag hoppas att de har det bra, Kanske vi ses snart igen!  Jag kommer aldrig att glömma er! ♥ 
 
Min vackra Fammo♥
 
Min fina Faffa och Jag♥
 
Tänder ett ljus för er♥
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Finaste Sandra, var inte så hård mot dig själv. Fammo visste nog vad du kände för henne, hon var bra på sånt, att förstå trots att man inte sa något. Du gjorde hennes eftermiddagar gladare, kom också ihåg det. Ni gav och ni tog av varandra.

Kommentera här: