Tanken som äter upp mig

Tanken som äter upp mig
 
Det finns en tanke som håller på att äta upp mig. Som tär på mig på ett sätt som ingen tanke har gjort tidigare. Jag har sagt att det är okej. Att det är förlåtet och glömt. Men det är nog inte sant. För ända sen jag fick veta det här så har den tanken funnits med mig överallt. Alla timmarna på dygnet. När jag somnar, när jag vaknar. Överallt. Tänk om det är sant. Det är nog sant. Det är därför som inget fungerar. Därför vill ingen ha mig där.  För jag är bara till besvär. Folk är med mig för att de tycker synd om mig och inte vågar säga nej. Jag som aldrig brukar tänka på vad jag stoppar i mig. Har börjat kontrollera allt. Det är ditt fel. Om du inte skulle ha sagt så där, om jag inte hade fått reda på det. Så skulle mitt liv ha fått fortsätta som vanligt. Jag hade inte behövt vara så självkritisk. Nu kommer inget att bli som förr. För jag kommer alltid att ha dina ord snurrandes i mitt huvud. Det svider till bakom ögat då jag tänker på det. Klumpen i halsen blir bara större och det börjar svida bakom ögonen. Jag måste göra si och så för att bli accepterad nu. Tänk om jag gör något fel eller säger något fel.  Det ser inte så ljust ut i min tunnel. Kanske det aldrig kommer att göra det. Det är så här det ska vara. Det är normalt. Du gjorde säkert rätt i att säga så där. Så jag tackar dig för att du sa sanningen. För ingen annan skulle ha gjort det.   
 
 

Kommentera här: