När allt blev för mycket

 
 
Jag vet att vissa tycker att jag skriver om allt för mycket personliga saker i min blogg. Men vet ni vad. Det här min blogg och jag väljer helt själv vad jag skriver om. Dessutom så hjälper det mig attt få skriva ner allt. Sen att jag väljer att skriva ner det i bloggen och publicera det så att andra får ta del av det, är något som alltid har varit en självklar sak för mig redan från början då jag började skriva blogg för några år sen. Om ni tycker att det är så fel då behöver ni ju faktist inte gå in och läsa!  Klart att jag kan förstå att ni tycker att det blir lite för personligt men då får de vara så. Om ni känner så. Så ska ni inte läsa detta inlägg. För det är väldigt personligt. 
 
 
 
 
När allt blev för mycket
När allt blev för mycket och jag insåg att jag måste be om hjälp för annars orkar jag inte. Jag har nu i några veckor varit väldigt trött och inte haft någon extra ork. Jag stiger upp på morgon och lagar mig klar för arbetet. Tar ut Bella och sen cyklar iväg. Är på arbetet och mår bra. Men sen då jag kommer hem så börjar jag må dåligt igen. Tar ut Bella. Men sen då vi kommer in och hon bara pipar och gnäller och jag känner att jag inte kan hjälpa henne, för inget som jag gör hjälper henne. Då blir jag stressad och ofta så har jag bara börjat ropa åt henne och sen får jag så dåligt samvete över hur jag behandlat henne. Jag känner hur ångesten ökar och jag börjar gråta. Jag liggger på soffan och gråter, Bella kommer dit och lägger sina tassar om min hals och pussar mig på kinderna. De är precis som hon visste att mamma mår dåligt och behöver få en Bella kram. Det hjälper ibland. Men ofta så gör det saken värre för då känner jag mig hemsk och elak som ropat åt henne. Jag älskar henne så mycket. För mig är Bella mitt barn. Men hur mycket jag än älskar henne så behöver jag få en paus från henne och allt ansvar för några dagar. Så den här veckan bor Bella hos Mammas och Pappas.  För jag började känna att jag började må psykiskt dåligt igen. Jag sover väldigt dåligt på natten 5-6 timmar per natt. Det känns lite som jag är på atutopilot på dagarna. Slår på den då jag far till jobbet och stänger av då jag kommer hem. Jag har länge tänkt att jag verkligen borde berätta åt nån hur jag har börjat må igen. Men jag har känt att det förväntas att jag alltid ska var positiv och glad. Men nu har jag berättat åt mina föräldrar och det känns redan lite bättre. Det hjälper också att jag inte har Bella med mig den här veckan.  Jag behövde få den här pausen.  Det som känns jobbigast av allt är att jag vaknar på morgonen och märker att jag har skadat mig själv, men har inget minne av att jag skulle ha gjort det. Jag har inte skadat mig själv på flera år. Så att de nu händer då jag sover är väldigt skrämmande. Jag visste inte att jag går i sömnen. Jag vill inte gå i sömnen och skada mig själv. Jag vill minnas, men det går inte. Det är helt blankt. Det enda som påminner mig är såren. Jag har sovit lite bättre nu då jag varit själv. Börjar lite tror att jag har så dåligt samvete och mycket ångest då det känns som att jag inte räcker till för Bella och därför sover jag dåligt. Jag slet henne från hennes trygga plats, från hennes hem. ,från hennes pappa, han var hennes stabila punkt. Jag tänkte inte på henne då jag gjorde så då jag lämnade allt. En del av mig kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjorde mot Bella och Jimmy. Men jag måste inse att jag måste börja ta hand om mig själv. För jag vill inte vara så här offline.  Jag måste finnas till för Bella , hon behöver mig. . Jag måste börja reda ut mitt liv. För jag vill må bra och orka med allt som livet har att erbjuda. Jag vill inte att allt som jag har kämpat för ska vara i onödan. Jag måste ta en dag i taget. Lita på mig själv att jag nog kan klara av det här. Livet ger och livet tar. Jag är väldigt tacksam för allt som jag har i mitt liv just nu. Att vi hittade tillbaka till varandra. Att man kan förlåta.
 I helgen ska jag och mamma till Vasa. Imorgon far vi på teater och på lördan far vi på Galan 2016! Jag ser verkligen fram emot denna helg.  Sen hoppas jag att jag ska få ordning på mitt mående. Tack för att ni lyssnade. 
 
Ha de bra! 
Kram
Sandra
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: